Regler och lagar styr jakthundsaveln!   Av Åke Sandström


Måste det vara på det sättet? Jaa, så har det varit i minst tio miljoner år tillbaka i tiden. Våra hundar har utvecklats från de mårdliknande varelser som då levde spridda över jorden. Genom genförändring utvecklades för ca fem miljoner år sedan början till vår varg som tog på sig en miljon år för att utvecklas till den varg vi har idag. Villkoren på de olika platserna där de olika hunddjuren levde har gjort att de utvecklats olika. Som hunddjur räknas ju även coyoten och schakalen. Räven har också hört hit. Stamfäder till hunden kan vara endast vargen eller vargar med inflytande av de övriga hunddjuren som då levde. Generellt sägs ofta vargen vara det ursprung våra hundar har. Det som låg till grund för den avel som då bedrevs var de livsvillkor vilka utgjorde lagar och paragrafer för det avelsarbete naturen bedrev. Den tyngsta och mest betydelsefulla lagen var att djuret skulle klara sin egen försörjning. Klarade ”hunden” då inte detta gick den obönhörligen under. Var den så sjuk att den inte kunde jaga svalt den ihjäl eller togs av de predatorer som då fanns. Detta gällde fram till det datum då vi människor upptäckte att det gick att tämja ”hunden” för att nyttja den till jakt. Nu ingrep människan och födde upp ”hundar”. De valpar som inte annars hade överlevt blev stödutfodrade på något sätt. ”Hunden” var fortfarande varg men nu togs det vara på valpar som tämjdes och hade de egenskaper som den tidens jägare satte värde på. Grunden till vår nuvarande jakthund lades. Detta är en kortfattad historik.

Utvecklingen.

Det har tagit ca 10000 år att utveckla den hund vi har idag. Våra förfäder valde en del hundar med specifika anlag till björnhundar och andra ställande hundar. En del hundar vilka kunde spåra långt valdes till drivande hundar.

Förmodligen ”drev” en del av dem tyst men till slut fann man att en del hundar gav skall när de förföljde bytet. Skallgivningen i spåret fann man vara betydelsefullt samt en annan stor betydelse för den praktiska jakten var att hunden gav skall när den fann spår att följa. Den väckte för att samla flocken. Detta var en lag som hade sitt ursprung i att göra jakten effektiv. Den som bedrivit ”koppeljakt” med flera lösa inte ihopkopplade hundar, värdesätter att den hund som funnit nattspåret av vilt tillkännager det till de övriga flockmedlemmarna så att flocken hålls samlad. Nu söker hundarna gemensamt under ivriga glada skall.

Nu startade det egentliga avelsarbetet, men nu var avelsarbetet i människans händer och ganska snabbt fann man en paragraf till som styrde valet av avelsdjur. Man fann att man med uppställda krav kunde genom parningar få den produkt som önskades genom styrd parning. Blev inte produkten den önskade avlivades ”hunden” eftersom den var ett av naturen, miljön, upprättad paragraf. Det var människans livsvillkor som utgjorde paragraf ett. Nu upptäckte man även att: ”väljer jag ärftliga skillnader mellan djuren så kan jag föra dessa skillnader vidare till nästa generation genom parning av individerna med samma anlag” Detta utvecklades sedan till en lag som säger:avelsurval är effektivt endast då när skillnaden mellan djuren har ärftliga grunder”. Detta var säkert en riktig aha upplevelse men ett viktigt instrument i arbetet med att utveckla hunden för olika arbetsuppgifter. Man fann nu också att genom ett metodiskt arbete kunde man förbättra och utveckla hunden i den riktning som önskades. Det egentliga avelsarbetet började! Genom forskning, uppföljning av deras arbete och deras erfarenheter med försök och misslyckanden utformade genetiker de lagar och paragrafer som nu styr vårt avelsarbete. De lagar och den vetenskap som nutida genetiker framför har sin grund i det praktiska avelsarbetet. Avel betyder ju förädling, utveckling av vissa utvalda ärftliga skillnader mellan individerna. Bedrivs avel på inte ärftliga skillnader sker ingen utveckling. I bästa fall står det stilla utan utveckling men risken är uppenbar att det sker en tillbakagång mot det sämre!



Nutida lagar och paragrafer!

Vår lagbok eller de lagar och paragrafer som vi bedriver avel efter är de jaktprovsregler som används. Redan i inledningen står det att jaktprovens huvuduppgift är att vara vägledande vid val av avelsdjur. Se därför Jaktprovsreglerna för en lagbok och att alla § -er är till för att utveckla hunden. Nu har vi inte naturens utgallring utan nu är det de lagar och paragrafer vi själva upprättar tillsammans med genetiker som utgör gallringsverket. Viktigt är då att inte splittra sig i alltför många egenskaper eftersom effekten av det ärftliga urvalet sjunker drastiskt för varje egenskap vi adderar till urvalet. Bedriver vi avel på en egenskap är ju urvalseffekten uttryckt i % 100. Tar vi med tre egenskaper halveras urvalseffekten. Vi måste därför prioritera drevförmåga, förmåga att under en angiven tidsrymd driva sammanhängande. Urhunden höll inte på att förfölja en hare i flera timmar utan den försökte få fast haren snabbt. Gick inte det bytte den till nästa hare. Genom urval av beteende fann jägarfolket att man kunde välja till avel hundar vilka inte förstod att byta hare. Grunden för våra stövare lades. Vi har nu alltså två lagar i bruk. Dels lagen om avelsurval och dels lagen om urvalseffekten som gör att vi pratar om en tredje lag, nämligen, urvalseffekten/år. Det innebär att ju äldre föräldragenerationen är när den tas ut till avel desto lägre blir framstegstakten. Vi har allt att vinna på att avla på unga hundar men vi kan inte kräva att unga hundar skall vara som gamla, hur blir dom då som gamla? Tre saker har stor betydelse i vårt avelsarbete, nämligen; generationsintervall, skillnaden i urvalet kallas urvalsskillnaden och arvbarheten för egenskapen.

På grund av vår inblandning och ekonomiska intressen har ärftliga sjukdomar visat sig. Tex.: ep, Hd och andra. På grund av okunskap och kortsiktiga vinstintressen nyttjas i aveln djur med dessa defekter. En hund med Ep skulle inte klara sig i det vilda och skulle säkerligen inte föra anlaget vidare. Däremot skulle en hund med måttligt Hd klara sig varför hundar med grava HD-fel skall uteslutas ur aveln. Detta är också en lag att följa. Hundar med ärftliga sjukdomar, vilka hindrar jakten, är inte till någon glädje för en jägare. Hur bra hunden än är men är så sjuk att den inte kan jaga har en jägare ingen nytta av den. Grunden för vårt avelsarbete utgörs av bokstäver och regler. Detta måste vi ha eftersom vi satt naturen ur spel. Ingen stövarvalp skulle därför födas med mindre än att mötet mellan föräldrarna uppfyllde ställda regler. Regler gjorda för ett säkrare avelsarbete. Människan råder ju över naturen och djuren varför vi har en unik möjlighet att genom systematiskt urval av avelsdjur och egenskaper komma ett steg närmare slutmålet för varje generation. Så länge inte valparna kommer till efter praktiska och vetenskapliga fakta står avelsarbetet i bästa fall stilla. Står det stilla eller går bakåt är det inte avel vi sysslar med för i det ordet inrymmes ju ordet framsteg


 

 


 





1