Gustav ”Målarn” Fredriksson, Sangis var en hängiven jägare av den gamla stammen.        Av Åke Sandström

Gustav Fredrikson, kallad ”Målarn” föddes den 17/1 1922 och avled 26/6 1991. Han var av den gamla stammen vilken hade harjakten som en lidelse men där harjakten, speciellt i ungdomen hade en betydelse på matbordet.

Till yrket var han målare. Eller kanske måleriet var en hobby och harjakten det egentliga yrket. För oss som växte upp i Sangis på -50 talet var Gustav den stora förebilden. ”Målarn” hade harhundar vilka hade stamtavla och det var unikt.  Men Målarna första jakthund var en ”harahund” (harhund) alltså inte en stövare. I byn fanns i Målarns ungdom en annan legend vilken gick under namnet ”Långrobert” (Robert Sandström).  Nu var Målarn i de yngre tonåren och ägare till en valp av blandras. Valpen började driva på sommaren och ibland skällde den ekorre men Målarn ville befästa dess intresse för hare. Ivrigt på kvällen när han kom hem från ett av dreven gick till sin läromästare Långrobert för att låna ett gevär.  Ivrigt framförde han sin fråga: ”få ja låna din bössa för valpen ha börja driva”.  Långrobert behövde ingen betänketid för Målarn, vilken ännu hette Gustav, hade jagat många gånger med Långrobert tidigare, så han sa: ”Ta bössan, för du ha ju varit med så många gånger så nog vet jag att du kan hantera den” den valpen första hare föll en juli kväll. Det geväret är ännu kvar i Sangis och ägs av Målarns bror Knut Fredriksson eftersom det ärvdes av Målarn.

Preskriberat jaktbrott.

Genom byn Sangis flyter en älv. Målarn hade två bröder, Knut och Emil. Emil var en mycket god skytt. Lång Robert tyckte att sommaren var nog så lång och tråkig så han föreslog pojkarna att i kväll går vi på sjöfågeljakt. Sagt och gjort. En båt togs i älven. Emil som var en god skytt ställde sig i fören. Långrobert satte sig att ro. Knut och Målarn satte sig i aktern. Redan i älven flöt det många änder och innan de var ute ur byn hade 12 änder fallit för Emils skytte med Långroberts gevär. Emil sköt änderna medan båten var i rörelse. Nattläger slogs på en holme i Sangisälven som ännu i dag heter Finnholmen. Detta var nu före lovlig tid, månadsskiftet juli-augusti och det var fortfarande myggrikt varför ilandflutna stockar samlades ihop till en brasa.  Sedan de fått fyr på brasan satte de sig ned för att äta till en kommentar av Långrobert: ”Nu klara vi oss ett tag utan köttkuponger” (köttet var ransonerat) Dieten bestod av limpa och saltströmming. Långrobert hade med sig en limpa modell ”stor”. Då han skar skivorna gjorde han det inte på tvären utan på längden. La tjockt med hemtjärnat smör på och till smörgåsmat var det sju halstrade (grillade) saltströmmingar. När de satt vid elden och njöt steg en inte helt obekant man fram, fjärdingsmannen. Det blev rättegång och Målarn som var äldst av bröderna tog på sig brottet.

Själva rättegången var en historia för sig med många dråpliga kommentarer.

Namnet målarn.

Namnet fick han av sitt yrke. När Målarn målade i byn Granån som ligger 5 km från Sangis genom skogen gick man dit till fots. Detta gjordes tillsammans med brodern Knut. Med på resan var två gevär och en harhund. Man jagade sig dit. Många gånger lämnades ju hunden i skogen för att fortsätta jakten utan hussar. Målade några timmar för att sedan jaga sig hem. Målades det hos någon jägare var det stora samtalsämnet harjakten med drivande hund. Målarn sa aldrig att han inte hade tid att prata harjakt med oss ynglingar och detta följde honom hela livet. Lönsamheten hade kanske varit bättre för honom om han inte varit så intresserad av harjakten.

Men Målarns lön bestod inte enbart i pengar utan en del av lönen var också harjakten med drivande hund. Harjakten var ”livslönen” Måleriet han utförde var av yppersta klass men den tidens lösningsmedel tog också hans liv genom den astma han ådrog sig.

Skeppebergs Heja 2745/49.

Detta var, om jag är rätt informerad, den första renrasiga stövare Målarn ägde. Hon var en gedigen Hamilton stövare av den gamla sorten, hon var en tik som hade varit med om det mesta en hund till en sann jägare kan vara med om. Otroligt slitstark. Hennes far var Parkettens Boj 7530/46 och mor var Värmlandsnäsets Donna 3387/46. Hon var den första hund i Sangis som startades på något som kallades jaktprov. Vad det var för något visste vi andra inte men det framstod som något fint men samtidigt onyttigt. Heja startade på prov 10 gånger. Hennes första start var i Råneå 23-29 okt 1952 med resultatet 2 ökl. Hon fann på det provet två harar. Den första drev hon 46 min varefter hon kopplades. Den andra haren drev hon en timme och17 min i fyra repriser. Den längsta reprisen var 50 minuter. Av domar rapporten framgår att Heja hade ett klangfullt skall som hon nyanserade på drevet. När hon blev längre efter haren kunde hon följa den i god fart men under gles skallgivning.  Målarn gav inte tappt för han hade en god Hamiltontik i Heja. Nästa provtillfälle var 1953 med för kort drevtid. Först 1954 kom den första ettan på jaktprov, eller bruksprov som det hette den tiden. Notera att den tiden fanns endast en möjlighet att starta på ett jaktprov/säsong. Provet gick liksom tidigare i Råneå och detta år var provet förlagt till den 20-25 okt. Skeppebergs Heja var då 5 år. På morgonen när släpp skulle ske var det -6 grader och 10 cm snö. Heja stod nu inför sitt första snödrev den säsongen. Av någon anledning kom man sig inte till skogen från morgonen utan släppet skedde först kl 1100 och då hade det hunnit bli varmare, nollgradigt.  Hejas sök var alltid utmärkt så även denna dag. Snabbt och metodiskt sökte hon ut i terrängen, markerade slag 1108 och reste haren 1130. Det vanliga är att första drevet på snö för säsongen kan ställa till problem och så gjorde det även för Heja. De två första repriserna var 5 resp. 7 minuter. Fann haren på nytt och drev den utan tappt från 1205-1408. Haren sågs 6 ggr med hunden 10 sek till 2 min efter. Koppling skedde på drev och något nytt släpp gjordes inte eftersom det börjat skymma. Heja var alltid på drevet spårnoga markdrivare vilket hon fick visa även på detta prov. De små tappterna skedde på väg och domaren John F Nilse´n skriver att hon arbetade rutinerat och säkert, ”helt perfekt”. Målarn gav inte upp utan fortsatte med jaktprov. 1955 var drevtiden för kort, 1956 drev hon en trea och 1958 lyckades hon inte finna haren. 1959 var Heja 10 år och ny provstart skedde med resultat ett andra pris. 1960 var Heja 11 år och drev till ett första pris.  Det Heja saknade var pris på utställning och det hade sin förklaring at vi i Sangis tyckte att hundutställningar var fjantiga, men den 15 okt 1961 skedde det. Heja var nu 12 år och 8 månader och hon fick 2-a ökl. och 3-a brhkl. Före utställningen hade hon under veckan drivit en etta på 160 minuter. För övrigt minns jag med saknad dessa utställningar som avslutade jaktprovsveckan i mina hemtrakter. Ingen hund var i utställningskondition men i jaktkondition. Vi var jägare. Även på detta prov okt 1961 såg man haren flera gånger med hunden 25 min till 20 sekunder efter haren. Fortfarande vid denna höga ålder var Heja en utmärkt jakthund. Hennes tassar var ännu som på en ung hund förutom att hon själv var genomfrisk, stark och sund.

Nu kan man tänka sig att Målarn gav upp. Men Målarn gav aldrig upp. Han levde efter parollen att det blir bättre sen. Mötte han motgångar ruskade han på sig och fortsatte oförtrutet vidare med blicken framåtriktad. Nästa jaktprovsstart för Heja skedde 18/10 1962 i Kalix. Heja var nu nästan 14 år! Hon drev för en etta men domaren gav inte ett första pris eftersom han tyckte att 14 åringen inte var tillräckligt snabb. Fram till nu hade hon betyget att hon drev snabbt men nu var hon 14 år. I domarrapporten står det att hon på sök och slag rörde sig för sakta. Målarn blev med rätta mycket besviken och kunde aldrig glömma det inträffade. Många ville att han skulle överklaga beslutet men Målarn var inte en som ville bråka, han tänkte, ”det bli bättre sen” Målarn var en fridsam person som älskade den drivande hunden och harjakten. Heja var en hund helt i Målarns smak. Hon var ännu som 15-åring fullt jaktbar och hon ägde de egenskaper vilka saknas hos många av dagens hundar: styrka, jaktlust på topp, friskhet och sundhet.

Det går att skriva mycket mer om Målarn men jag slutar nu. 1962 fortsatte han med att köpa två valpar, Hamilton valpen Rajja2 5039/62 och Schillertiken Stina 24784/62. Rajja blev UcH. 2964 inköpte han finnstövartiken Spela, även hon som valp. Med henne var han även som representant i Klubbsammanhang.

Den som träffat Gustav ”Målarn” Fredriksson glömmer honom inte men vi är många som saknar honom. Han såg alltid en ljusning oavsett mörkret. Hans stövarintresse uppbärs nu av sonen Kent vilken bland annat ägt JcH Meivankilens Pomo.

Gustav betydde mycket för oss som i ynglingaåren började följa med på harjakt. Första gången jag träffade honom i skogen var 1951 (jag var 6 år). Hemma hade det stannat en vilsesprungen stövare. Den bodde under höladan och ibland i höladan. Jag matade den med varm komjölk från ladugården och givetvis med andra matrester. En dag kunde jag inte låta bli att ta skidorna och åka ut i skogen för att få ett drev. Detta var före Jul så dagarna var korta. Hunden fann hare och började driva. Jag blev rädd att inte få fast den mer och tillslut var det två hundar på drevet. När jag lockade på min vän ”stövaren” hördes en förnärmad röst från skogen som delvis skrämde mig:

”Låt nu hundarna driva”

Det var Målarns motto.