Svar till Åke Sandström
Att frågan om jaktchampionatets framtid är något som berör är en oomtvistad sanning, men följderna av det vägval vi nu står i färd med att välja står det skrivet i stjärnorna om. Likväl som att ingen kan garantera utfallet av en parning med alla de teoretiska förutsättningarna kan någon förutspå detta.

Den stora frågan som jag skulle vilja ställa till devalveringsivrarna är hurvida vi kan få en bättre stövare med att sänka kraven, borde vi inte höja kraven? Statistiken är otvetydlig! Av de hundar som går till första pris i öppenklass och i elitklass är det en milsvid skillnad.
Att sedan påstå att tre endagarsprov är en svårare väg tycker jag tyder på en bristande kunskap om våra jaktprovsresultat. Hur mycket man än försöker lura sig själv, så kan man trots allt inte blunda för fakta.

Kravet på en barmarksetta har alltid varit en självklarhet i mina ögon och är det någonstans kriterierna borde ändras så är det just där, från en tvåa till en etta på barmark.
Vi behöver inga mer champions, det finns alldeles tillräckligt många idag som aldrig används. Vad vi behöver är en bättre stövare, för att möta konkurrensen från andra jaktformer.
Kan vi inte erbjuda framtidens stövarägare en bra produkt så är vi riktigt illa ute, tror jag.

Att ett endagarsprov har sina fördelar ställer jag upp på. Såväl hundägaren som klubben tjänar praktiskt och ekonomiskt på detta, men det är där som det stannar med dagens förslag. Fördelarna finns endast i det arrangörsmässiga inte i det jaktliga, som jag ser det. Om ett endagarsprov skall kunna uppnå elitklasstatus krävs att man gör om provformen helt och hållet och ställer högre krav på hundens prestation under provdagen, mer drevminuter och två upptag på olika harar, men så långt är inte Svenska beredd att gå.
Att inte Svenska Stövarklubben föreslår detta ser jag endast som att man är ute efter att sänka kraven med syftet att öka andelen championhundar.

Sant är det som du skriver Åke att femdygnsprognoser är något populärt bland till jaktprov startande stövarägare och konstigt vore väl annat, eller hur? Det är dock större osäkerhet i prognoser för fem dagar än dagen innan, om det tror jag att även vi är överens. Skillnaden är när vi skall gå till skogs. De allra flesta har ett jobb att sköta fem dagar i veckan och har bara helgerna att välja bland. Då kan det vara vilket väder som helst, men ut måste man och då är det ju kul om hunden fungerar, trots att man inte fått välja vädret.

Men är syftet att man vill göra det lättare för stövare att bli champion och i framtiden avla på sämre individer så skall man rösta på Svenska stövarklubbens förslag med stöd av dig Åke.

Namn: Robert Sandberg

Ja till framtidens stövare...

Vi går en ödesmättad vår till mötes. Den sista helgen i maj avgörs hur det svenska jaktchampionatet för våra stövare skall se ut. Svenska stövarklubbens styrelse har från och med fullmäktige 2000 försökt revidera kraven. Det har varit många turer och anledningarna har också skiftats och lagts till. Genetiker och experter har anlitats trots att motståndet i stövarsverige varit minst sagt hårt. Märkligt vore om inte detta motstånd ebbat ut efter hand, vilket också har skett på vissa håll. Svenska stövarklubben har de resurser och kanaler som krävs för att lobba ute i lokalklubbarna. Nu är det dock på tiden att frågan avgörs och läggs till handlingarna där den egentligen borde ha hamnat redan 2002 då styrelsens förslag till förändring röstades ned med kraftfull majoritet vid fullmäktigemötet.
                             Det förslag som är att ta ställning till i år är tre förstapris i öppen klass, där ett skall vara på i förväg bestämd tid och plats som dagens elitprov med skillnaden att det bara är ett endagsprov. Ett av dessa förstapris skall också vara på barmark. Elitprovet som fenomen kommer endast att dyka upp vid DM, SM, Internationella prov och Nordiska mästerskapen. Utöver detta vill också Svenska stövarklubbens styrelse att man skall få anmäla dagen innan start. Detta kommer i förlängningen att leda till att majoriteten av de som ämnar starta sin hund i framtiden ges möjligheten att verkligen sopa rent framför sin hund. Man får väjla både domare och mark såväl som väder. Det är ingen svindlande tanke att fundera kring om det också var möjligt att välja hare, skulle man göra det också då? De individer som inte klarar att bli jaktchampion i framtiden med dessa förslag till förändring kommer att bli de som inte uppfyller utställningskriterierna, alltså är för fula. Hur gör vi då ett urval i aveln? Går det att göra ett urval? Svaret är troligtvis ja, men endast på de individer som går vidare i provverksamheten dvs. DM och SM-hundar. Hur blir det då med den genetiska variationen? Det finns redan idag väldigt mycket championhundar som aldrig använgs i aveln, så vad vi behöver är knappast ännu mer champions, och då med en titel som knappt är värt pappert den är skrriven på. Tikägarna måste även i framtiden kunna marknadsföra sina parningar för att få sälja sina valpar, detta är grundläggande. Endast en liten tvekan om att man kanske inte blir av med valparna gör många potentiella uppfödare tveksamma. Inte kanske de stora, men de små som är i majoritet.
                             Vilka är riskerna med detta förslag? Som jag ser det så är den stora risken att alldeles för mycket individer kommer att ges en titel som de inte är förtjänta av. För mig är en hund, förtjänt av ett svenskt jaktchampionat, en hund som kan och vill jaga minst två dagar i följd. Inte bara kan och vill, den måste också fysiskt hålla för detta, då tänker jag i detta fall främst på tassarnas hållbarhet. Vi måste även i framtiden försäkra oss om att vi inte tummar på jaktlusten, förmågan att söka, resa viltet och drevförmågan, även när hunden är trött. Statistiken är entydig när det gäller prisprocenten i Ökl kontra Ekl samt prisprocenten Dag 1 kontra Dag 2.
                             Vargproblematiken är något ruggigt som vi här uppe endast kan inbilla oss om. Hur känns det att släppa sin hund i marker där varje släpp kan bli det sista? Det måste vara en fruktansvärd känsla. Detta är ett stort problem och jag har djup förståelse för kraven på förändring i dessa län. Detta är något som vi måste lösa de närmsta åren om stövarjakten i dessa områden skall kunna leva kvar. Vägen som föreslås idag att devalvera championatet kan dock knappast vara den rätta vägen. Som jag ser det måste ju det viktigaste vara att skapa möjligheter till jakt med löshund i dessa områden, inte att situationen i varglänen skall styra hela stövarsveriges utveckling. Prov är något sekundärt, jakten kommer väl i första rummet, så är det i alla fall för mig. Sen måste Stövarklubben vara lyhörd och jag ser inte möjligheter till dispens som någon omöjlighet. Viktigt att tillägga är att dispenser i sådana fall endast skall gälla de som är bosatta i dylika områden. Hur dessa dispenser skall se ut vet jag inte, men jag tror stövarsverige har överseende med det faktum att en värmlandshund kanske har fått välja den helg då han skall gå sitt elitklassprov.

Nej till Svenska stövarklubbens förslag till revidering av det Svenska Jaktchampionatet.
Ja till Elitklassprovens bevarande, en försäkring för framtiden!

Får man alltid det man söker och eftersträvar?
Svaret på frågan är: ibland. Det viktiga är att frågan formuleras distinkt så att den definierar och understryker det sökta och eftersträvade. När utbudet är stort av möjligheter och vi inte har presicerat våra önskemål och vår strävan, är det stor risk att slumpen får avgöra.. Jag skall försöka exemplifiera vad jag menar genom att hämta exempel från våra jaktprovsregler.

Under rubriken Ändamål skrivs det på sidan tre i Jaktprovsreglerna att: ”Jaktprov skall under jägarmässiga former värdera stövarens egenskaper till gagn för aveln.” Det gäller att definiera vilka egenskaper som är ärftliga. Prioritera de egenskaper med den högsta ärftligheten. Vi kan ha olika uppfattningar om vad som är viktigast och vad som vi sätter högsta värde på, rent personliga saker. Men om jaktproven skall vara till gagn för aveln måste med nödvändighet sättas den viktigaste egenskapen först. En egenskap med hög ärftlighet kan mycket snabbt förloras om vi inte alltid prioriterar den, vid val av avelsdjur.

Två egenskaper som är överställda andra i den praktiska jakten är; Förmågan att finna villt och förmågan att driva i väl sammanhängande repriser.   Utan upptag inget drev och utan väl sammanhängande drevrepriser, få skottillfällen. Vad som nu måste till  är skallet. Önskemålet på skallet är att det är njutbart och passionerat. Men är skallet passionerat krävs det att hunden skall var  passionerad d.v.s. brinna för uppgiften. I sista numret av tidningen Finnstövaren sägs att skallet och skallmarkeringen har liten inverkan av jaktlusten men passion och jaktlust är inte samma sak. Jag har haft hundar som haft otrolig jaktlust men varit gles i skallet och drivit utan ”passion”. Om detta går att skriva mycket men det får bli en annan gång.

Låt oss nu närmare gå in på Jaktprovsreglerna och deras anvisningar.

Domarens uppgift.
Domarens uppgift är att under jägarmässiga förhållanden värdera stövarens jaktegenskaper men endast de egenskaper vilka är till gagn för aveln. Detta enligt paragraf ett. För att göra detta skall han inom 12 ämnesområden skapa ärftliga skillnader mellan hundarna. ( dessa är sök, arbete på slag, väckning på slag, drevsäkerhet, drevsätt, skallmarkering, tapptarbete, väckning på tappt, skall/hörbarhet, klang/ton, övrigt/lydnad och jaktlust) Inte endast så att de hundar han själv dömer säras från varandra på ärftliga grunder utan de skall även säras från de hundar andra domare dömer. I de olika moment domaren skall betygsätta hunden är den maximala poängen 6. Oavsett denna egenskap har låg ärftlighet eller inte. Hundens lydnad, som i stort är miljöbetingad har lika stort utrymme i slutpoängen som drevförmågan! Skallets hörbarhet har inte heller mer än 6 maxpoäng. Det vill säga inte större inflytande på max-poäng än den helt miljöbetingade lydnaden. Skillnaden i lydnaden kan vara av ärftlig natur om hunden har en nedärvd bristande förmåga att uppsnappa ljud!  För att inte trötta med uppräkningar går jag över till anvisningarna.

Jaktprovsanvisningar
På både sök och slag skall hunden arbeta effektivt och med fart så att arbetet resulterar i ”snabbast möjliga upptag”. Detta låter ju bra. Varför inte då införa tidsangivelser för olika poäng?
Att helt eliminera miljön och förhållanden är omöjligt men generellt kan man säga att ju snabbare hunden löser uppgiften desto bättre är den!

Drevsäkerhet
Drevsäkerheten är en av de viktigaste ingredienserna för att jakten skall ända lyckligt. Hunden skall få haren att löpa med få avbrott. Detta innebär att drevet skall vara flytande, få avbrott under drevet. Som drev räknas alla avbrott som ej överstiger 5 minuter.  En tappt är inget avbrott på drevet utan just som ordet säger: ”en tappt”.  Vi vet att drevet har relativt stor ärftlig faktor i gämförelse med de andra egenskaperna och därför är det lätt att förlora denna egenskap om vi inte alltid arbetar på att förbättra den. Trots detta har drevsäkerheten inte fler poäng än lydnaden. Förstå nu inte mig på det sättet att jag ignorerar lydnaden, men skillnaden mellan djuren är till nästan 100 % miljöbetingad.

Till sitt sätt på drevet skall hunden ha ett lugnt drevsätt och detta innebär då att den fart  och iver hunden visade under upptagsarbetet skall avta så att den driver ”lugnt” Hunden skall tycka att det roliga är slut sedan den funnit haren.  Vidare skall den vara spårnoga men skallet skall vara klangfullt, nyanserat med god hörbarhet. Av erfarenhet vet vi att klangen försvinner om hunden skäller rätt ned i mossan, även hörbarheten försämras. Den hund som har ett klangfullt och hörbart skall är den hund som under drevet även använder luftvittringen och den hunden har ett mer flytande drevsätt. De flesta hundar med ett bra skall och ett flytande drevsätt är de hundar vilka på ett intelligent sätt kombinerar mark och vindvittring. Men drevet går inte långsamt och är mycket njutbart. Men å andra sidan är det väl så att ju lättare det går desto fortare går det såvida inte höftlederna eller andra yttre faktorer sätter hinder i vägen.

 Rangordning vid tävling.
Nu har vi under jaktprovet försökt att sära på hundarna så att skillnaden dem emellan skall var ärftlig och inte något annat. Vi vet att just förmågan att få ihop mycket drevtid sätter hunden på prov. När hundarna skall säras, sätter vi domarens tyckande före hundens prestation, egenskapspoängen går före drevtiden i minuter trots att det kan skilja 20 minuter i drevtid. Uppfatta nu inte att jag vill förringa domarens prestation utan jag vill endast peka på svårigheter som övergår till omöjligheter i domarens arbete. Domarens uppgift är ju att skapa ärftliga skillnader mellan djuren.  Endast då uppfylls jaktprovens syfte och ändamål.  Den som utformat reglerna vid den inbördes rangordningen på tävling har en delikat pedagogisk uppgift att förklara det så att undertecknad förstår.

 Vad att göra?
Jag tänker inte komma med något omfattande förslag men nog vore det klokt att enbart sätta poäng på egenskaperna: Sök/upptag, drev och skall. De andra nio områdena kunde ifyllas med kryss i därför avsedd ruta. (det är 12 olika saker som skall betygsättas)
De personer som har utarbetat de regler vi nu arbetar efter har säkert gjort så gott de kunnat men det hindrar ju inte oss att förfina deras arbete och arbeta vidare på den grund de lagt så att vi alla får en allt bättre drivande hund!

Avelsbas!
Ett väl använt uttryck. Bas kan ju betyda botten i en pyramid eller botten i en triangel. Bas kan ju också betyda något annat. T.ex. skiftesbas och då i en betydelse av att det är fråga om någon chefsbefattning på en arbetsplats. Ett är säkert och det är, att från ”basen” skall det värdefulla utgå. Basen är också fundamentet, något stadigt att stå på, att vila och falla tillbaka på.

Av den orsaken är det viktigt att tänka sig för när ordet ”avelsbas” används. Det anger fundamentet för avelsarbetet. Det vi har att falla tillbaka på när stormen ryter och motgångarna kommer, för dom kommer även i avelsarbetet!

Ordet ”avelsbas” borde alltså innehålla en klart formulerad mening om vad vi avser med uttrycket. I det dagliga språket inom SvStk har det kommit att betyda, ja vad då? Vi skall ”bredda avelsbasen”, ”avelsbasen är för snäv”. För någon betyder det att det är för få individer som används i aveln. För andra är det helt obegripligt. Det kan också betyda att avelsbasen för våra jakthundar är jaktproven! Vilken annan bas eller fundament skall vi stödja oss på i vårt avelsarbete? För en genetiker innebär det att så många som möjligt av en ras bör deltaga i avelsarbetet för att; ”behålla den genetiska variationen”.  Tonåringar har sina modeord och vi jägare har fått ett annat! Vårt modeord är ”avelsbas”. De genetiska experterna har inte den helhetssyn som är nödvändig. Aveln går inte ut på att i första hand skapa friska hundar, utan på att skapa; funktionsdugliga jakthundar. Jakthundar anpassade till tidsenliga jakt- och viltvårds-förhållanden.

I denna definition ingår även att hundarna skall vara någorlunda friska. Hur bra hunden än är, men är så sjuk att den inte kan jaga, så har jag ingen nytta av den. Men jag har inte heller någon som helst nytta av en hund som är frisk men inte jagar tillfredställande!

På det sätt vi nu använder ordet ”avelsbas” håller vi på att tappa bort det väsentligaste; den funktionsdugliga jakthunden.  Den funktionsdugliga jakt hunden är per definition också en frisk hund för annars är den inte; funktionsduglig.

Resumé: När basen för vårt avelsarbete skall sättas måste det noga understrykas den kompletta jakthunden. Sunda och friska jakthundar med utmärkta jaktegenskaper.  Då först har vi ett fundament att falla tillbaka på. Basen, fundamentet i avelsarbetet kanske tidigare varit för fokuserat på just drevförmågan, men nu är det enbart fokuserat på att hundarna inte ska ha HD-fel, inte vara av kända släkten för det är farligt för den ”genetiska variationen”. Nu fokuserar vi på att söndra alla välkända släkten och stammar. Detta är lätt men att sedan samla ihop det kan vara svårare. Att avla jakthundar är inte som att gå på ett köpcentra med vagnskorgen och plocka den ena varan (egenskapen) efter den andra. Att avla jakthundar kräver att vi ser till helheten!
 

ert Sandberg