Kalabaliken på Kanis.

Det var en kväll i början på maj. En kall nordanvind svepte ner över de tio tappra som samlats uppe på Kanis-parkeringen i Älvsbyn. Stämningen var både förväntansfull och lite spänd. Alla väntade ivrigt på att få sätta igång. Och så kom då den förlösande ordern: ”FRAMÅT MARSCH!”

Tre sekunder senare rådde totalt kaos.

Men kanske jag ska ta det från början. Min fru, Britt-Mari, i fortsättningen kallad frun, har länge haft en önskan om att hålla en dressyrkurs för enbart stövarägare. På något sätt skulle det vara den ultimata utmaningen, det slutgiltiga testet på hennes förmåga att lära ut sina kunskaper. ”Klarar man av en kurs med en samling tjurskalliga stövargubbar , då klarar man vad som helst,” som hon sa. När hon dessutom har en väninna, Anneli, med samma inställning, fanns egentligen inget att fundera över. Det var bara att försöka samla ihop deltagare till en kurs.

Jag lovade att ställa upp med Isak, även om vi redan är rätt väldresserade bägge två. Bara för att fylla upp så vi i alla fall blev några stycken. Döm om vår förvåning när det visade sig att hela tio ekipage anmälde sig. Jag ska väl inte avslöja fruns reaktioner på namnen hon fick in, men jag tyckte nog att hon bleknade lite inför vissa.

Och då är vi tillbaka till där jag började. Tänk er, att få tio stövare att sätta sig, att sen på kommando gå iväg samtidigt och åt samma håll, det är inte gjort i en handvändning. Och efter första träffen var det nog många som funderade på vad dom gett sig in på. Men trots allt hade hundarna så smått börjat upptäcka att det fanns nån i andra ändan av kopplet. Nån som man kanske borde hålla lite koll på.

När vi på andra träffen skulle träna inkallning var det hundägarnas tur att blekna. ”Inte går dom att få fast innan dom drivit i minst fem timmar”, hördes en del säga.  Men det är underligt, med lite lock och pock, nån godbit eller ett vrål, fick vi allihop stopp på våra hundar. Det var väl inte några eleganta inkallningar , men vi lyckades koppla våra stövare.

Allt eftersom träffarna framskred blev ordningen bättre och bättre, och med hjälp av våra duktiga och tålmodiga instruktörer såg det till slut riktigt prydligt ut. Gång på gång hörde man dem: ”Korrigera! Tjata inte! Glöm inte berömmet!”

Frun brukar alltid påpeka att män, och i synnerhet karlar, är väldigt dåliga på att berömma. Skrika  ”NEJ!” och ”FY!”, det behärskar vi däremot till fulländning. Kvinnor, å andra sidan, och speciellt fruntimmer, gör inte annat än berömmer. Hunden alltså. Det är ”Duktig gubben ” hela tiden. Däremot har dom inte förmågan att säga nej. Till hunden alltså.

Under de åtta träffarna, där deltagandet var näst intill hundraprocentigt, fick vi nog lite till mans en hel del att tänka på. Dessutom hade vi trevligt. Några lydnads-champions blir våra hundar aldrig, men det var inte heller meningen. Vad vi förhoppningsvis har uppnått, är ägare som fått en bättre kontakt med sina stövare, något som vi har nytta av både i vardagen och på jakten. Dessutom tycker jag nog att både min fru och Anneli fått några extra grå hårstrån.

Vi som deltog i kursen var: Lars Andersson, Rune Forsberg, Bo Jonsson, Roger Lidgren,  Hans Nyberg, Sven Nyberg (78 år!), Göran Sidenmark, Eskil Viklund, Karl- Filip Öberg (med dotter-dottern Kristin 13 år som hundförare), och Åke Öberg.

Våra berömvärda instruktörer var Britt-Mari Lidgren och Anneli Nilsson.

 
Roger Lidgren, Älvsbyn